Ut med det svarta..

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja eller i vilket hörn jag ska sluta…

Livet.. Det stora glitterskimrande romantikfyllda avgrundssvarta svekfulla… Var det djupt nog? Var det tillräckligt grunt för att förklara en känsla?

 

Sommaren har varit ett svart hål. Ett kvidande långt fosterställningsliggande.. Men smärta avtar, det gör den, och ersätts ofta.. Frågor kvartstår. Dessa kantiga vassa pilspetsar som skjuts in i mitt sinne. Varför? Hur? Var det något jag sa? Gjorde? Inte gjorde? Var det något jag inte var? Varför igen…

 

Hösten…Hösten, sommarens avsked känns som ett välkomnande för mig. Vad än den för med sig. Inget kan sänka mig lägre än junis fågelkvitter gjorde. Jag har kommit långt nu, jag känner det. Jag skulle tänka två gånger, kanske till och med fem ifall kontakter skulle upptas. Jag skulle nog svara, det skulle jag. Lyssna också. .Och jag skulle nog gråta.. Frågan är om modet finns att ringa. Stoltheten. Modet att höra att livet tagit ett steg framåt på den här sidan linjen.. Ge sin stolthet ett brännmärke av mitt tvekande. Nekande.. Vet inte.

 

Mitt i livet. Precis här, står jag. Själv, ensam men ändå inte. Jag ser en horisont och jag ser en flotte. Som liknar den jag själv står på. Men det är några vågor kvar. Jag ror försiktigt, men hoppfullt.

 

There’s a hole in my soul…Men inte så mycket att det inte kommer att läka. Och som jag sa till någon. Jag ÄR en guldgruva, för den som hittar min åder.. Skrapa lite på mig. Men snälla, ta det lugnt..

 

Kludd från en av de dagar jag satt, med isklump i magen och rimfrost i mina blodådror. En av de sommarhetaste dagarna i juni:

 

 

Stickande hagelkorn i ögonen
Ord som rispar mina
Hörselgångar
Tankar som va cklar
Vad blev det av mig?
Pappa, var blev det av

Mig?

Ett inget, något inget
Jag letar efter ord i mina meningar
Med meningar i
Varför är jag så förvirrad?
Så förvärrad?

Förvanskad

Jag söker i nuet efter då
Vill få
Vill gå
Med dig

Var då? Hur?


Spott över axeln och snurra tre gånger!!

Såg i min statistik att mitt förra inlägg var nummer 13!!! Mina tvångstankar nådde nya höjder! Jag var tvungen att hoppa på ett ben och sjunga franska nationalsången samtidigt som jag, med höger hand, tecknar små kors i taket!! *Hopp, hopp "Allons enfants de la..." vift vift*
Ni kan aldrig en komma i närheten av förståelse för hur jobbigt det är för mig att vara skrockfull!!
Men nu är detta i alla fall det fjortonde inlägget och jag kan sova lite lugnare inatt!!

Åh Herregud!! Är det den trettonde idag?? Lördag visserligen, men ändå! Jaha...Ja då får jag hoppa groda och kvacka som en anka också!!! Tur det inte var fredag!


Livet som en "High school musical"!

Tänk om livet var som en enda lång High school musical!
För er som nu höjer på ögonbrynen och inte vet vad High school musical är för något, kan jag tala om att det är en av alla dessa miljoner sockersöta, smörmesig, tuttinuttiga ungdomsproduktioner från Disney... Ni vet, Den uuuursnygga (och smala och perfekta) men ack så töntiga tjejen möter den alldeles fantastiskt pojksöte basketgrabben och små stjärnor lyser och hjärtan strålar och såklat, visar det sig, är de inte enbart begåvade i skolan de är även otroligt duktiga på att sjunga och dansa..Men såklart finns det en snygg asrik tjej som vill ha killen och förstöra...Ja ni vet...
Gulligt...Snuttigt men ganska platt egentligen..Ändå kan jag inte låta bli att snegla lite då minsta dottern (6 år, så ni förstår själva vilken nivå det ligger på eftersom en 6 årig sitter storögt och tittar på filmen om och om igen och kan alla sånger utantill...På en 6 årings förskole-engelska) spolar tillbaka och kollar på avslutningslåten för tjugonde gången.
Varför fastnar jag? Jag har verkligen försökt förstå det här... Jag gillar ganska komplicerade filmer annars. Filmer med så kallade budskap. Det enda budskap som High school musical har, som jag ser det, är att om man bara är snygg och smart så kommer den snyggaste killen att pussa på en! Och så kanske att man ska våga och vinna...
Men varför står jag där och dreglar lite då jag stirrar in i Zac Efrons blå ögon...Och han ler tillbaka, och jag ler tillbaka...Jag menar pojken är säkert hälften så gammal som mig och säkert yngre än min äldsta dotter....Ändå suckar mitt hjärta och försöker le ett stort vackert Gabriella-leende mot honom.. Vad triggar!!!??? Jag bara undrar?? Är det något slags åldersnojja? Nä...Säg inget!!!
Men det är inte bara Troy (Zac Efron i filmen)...Det är som hela grejen. Tänk att vakna på morgonen, puffa till det fräscha jämnklippta håret en aning (inte en tillstymmelse till grått), dra en bomullsklänning över den spänstiga kroppen, lite läppglans på de fylliga läpparna, greppa skolväskan och göra hoppsa-steg ända till skolan! Väl i skolan stå lutad lite lätt mot ett skåp och spana in han den där ni vet..Troy...Och han kommer springande med öppna armar och sjunger mitt namn... (Haha..Som om det nånsin hänt!! Men nu är det här MIN fantasi!! Ok??) Och han går där, gnistrande vita tänder och azurblå ögon, med min hand i sin och släpper aldrig nånsin blicken från mig... Hmm..
Jag tror jag vet,... Det ÄR åldersnojja ändå! Eller rättare sagt avsaknad av tid. Ungdomen är underskattad. Det är först då man blir gammal nog att inse det som den blir just "ungdom"...Och då är man liksom för gammal..
Så är det väl en "Alla-hjärtans-dag släng" också! Denna årligen återkommande dunderkommersiella happening! Puss på er alla som jag borde ha skickat choklad och blommor och små glittriga kram-kort!

Jag undrar om jag skulle testa en High school look idag?

Jaja...Nu har jag kåserat tillräckligt om min egen dagsångest!(Åldern..Tiden går...Tick tack..Osv) Detta i ett försök att få igång bloggandet... Jag hoppas du ser det här nu Ellen!!?? Som du tjatat och tjatat...;-)

Alldeles för mycket tid

Barnen är hos farmor...Jag är själv...Ensam...Allena. Har tid att spendera. Men hur gör man då?? Jag har glömt. Så jag sitter mest här och bligar på en och annan blogg. Så tänkte jag att jag kanske borde visa ett litet livstecken här. Komma igång igen liksom. har ju varit lite si o så med uppdatering.
Så jag mjukstartar med att klistra in ytterligare en dikt, text, känsla, vad man nu vill tolka den som. Skrev den för ett par år sedan då jag gick en kurs i just kreativt skrivande på folkhögskola i Småland. Mycket givande kurs.  När jag skrev den här så hade vi i uppgift att bara beskriva känslan vi hade inom oss just i det ögonblicket. Jag har fått den analyserad i efterhand. Den är mörk och speglar kanske just den tidens tyngd i mitt sinne. Men det var just runt den tiden jag skrev som mest och bäst...
Here goes

Ingen kassasuccé


Jag står bakom kulisserna.
Håller ridån öppen.
Ser silhuetterna,
av papier maché,
vika sig prasslande.
Knycklar och agerar.
Grinande stela pappersläppar,
spottar fram lösa repliker.


Jag håller ridån öppen.
Blottar scenen.
Visar nakna brottstycken.
Akt efter akt.
Efter akt.
Sufflösen sover.
Replikerna hänger från
spindelnäten i taket.


Jag håller ridån öppen.
Handflatan brinner.
Miman har tystnat,
sedan länge.
Uteblivna skrattsalvor
slår mot väggarna.
Tvingar publiken,
att gå hem.


Jag håller ridån öppen.
För kungligheten i sviten.
Ena ögat stängt,
handen öppen och sval.
Salongens tomma stolar,
viftar med biljettrevorna.


Jag håller ridån öppen,
tills monologen
är över...


Ord i natten

Ibland är livet som en dunkudde...
Som en iskall zingo en varm sommardag eller ett nakenbad i en hemlig vik som bara du känner till.
Spännande välsmakande men välkänd..
En varm sten mot kinden.
Livet är gott. Men samtidigt vet du att framtiden kan inte sias om.
Lugnet bor inom dig. Djupt inne där..
Ibland är det bättre att leva i nuet. Ibland är det bättre att vara framförseende. När är när?
Barnen samlar sniglar med platta skal. Jag ler imitt hjärta när dottern dansar i köket.
Är jag luddig? Ja det är jag nog..
Orden pockar... Det är lördag natt. Jag ler i mitt hjärta.
Imorgon skall mitt leende värma mina barn..Min dag. Jag ler för allt som jag är främmande inför.

Godnatt världen
Imorgon skall vi le ikapp...

Solklart för själen

Vill skriva något. Det kliar i fingrana där tangenterna lämnat osynliga ärr.. Vill ge något ut till er. Något som är gott för själen att läsa. Läs med själen...känslan. Ibland är det obegripliga det man förstår bäst.
Allt är bra! Vi lever. Mer idag än igår. Det är som att doppa tårna i ljummen choklad med söt vispgrädde. Och samtidigt luta huvudet mot tårtan med marsipan. Livet är gott...
Trots att femtioöringen river hål i plånbokslädret. Den vill påminna om sin närvaro och snara frånvaro. Men den finns...Idag.Då vi lever och det är gott.
Min son sa: "Mamma, vi handlar inget idag, så har vi mat imorgon!" En mogen tanke hos en åttaåring med ahdh. En varm liten hand som stryker över min bekymringsrynka i pannan. Jag svarade: " Söta du...Vi lever idag. Och vi kommer att leva ännu mer imorgon." Han log. Vi köpte en glass. Trots att det regnar.
Staden glittrar av vatten. Solen är varm bakom molnen och gör små regnbågar i mitt bröst. Trygga, välkända färger.
Jag vaggas till ro i en famn av rosenblad. Doftande sött.. Jag är lugn. Allt är lugnt.
Vi mår bra..
Jag skriver mer sedan. Då kanske en aning mer förståeligt.. Ibland behöver orden bara komma i den ordning de lägger sig i huvudet.
Det är som om handen är kopplad rakt till nervbanorna och impulserna i hjärnan och förmedlar bilderna. Solklart för själen.


God jul och Gott nytt år!!

Jag rensade ur lite prylar häromveckan och hittade min sons påse med "julsaker" som de gjort på skolan. Jag vill bara visa hur en åttaårig rebell revolterar mot skolans fyrkantiga tänkande! Att alla barn ska vara lika, sitta stilla med tindrande ögon, stå i bokstavsordning i matsalskön. Så som vi alla gjort i alla år.
Min son visade exakt vad han tycker om att alla elever skall göra alldeles likadana julänglar på ett exemplariskt vis! Se här:


Den här ängeln ser inte ut som en som klistrar på sig julesmajlet och trippar runt och kastar ur sig kaskader av julehälsningar! Ingen pådyvlad artificiell julefrid här inte.
Jag säger bara: Go Albin go! Köp inte världen rakt av! Smält inte in i dess förväntningar utan att tänka över saken en stund! Ha åsikter och våga stå upp för dem! Det gör en mamma stolt!
Ängeln kommer alltid att ha hedersplatsen på julkrafshyllan! Den får mig att le. Av så många olika anledningar!!


Saknar dig pappa

Igår, lördag var det 6 år sedan min pappa hastigt gick bort. Jag saknar honom oändligt. Den 4 juli är förknippat med allt annat än nationaldagar för mig. En enormt sorglig dag...
Vill bara dela med mig av en text jag skrev till honom efter hans bortgång. Ett kärt minne, lite som en hyllning. En historia jag skrev med många tårar droppandes ner i knät...Men samtidigt med en känsla av glädje att få ha haft honom som just min pappa..

Kommer alltid att ha dig i mina tankar...



Tankar under stjärnorna.

-Pappa? Finns det någon ICA-butik i himlen?
Jag vände ansiktet från det stjärnklara himlavalvet mot min far. Den hemstickade mössan kliade lite, men jag vågade inte släppa taget om den järnstång som var avsedd att hålla sig fast i. Pappa smackade på hästen lite och den smidiga Nordsvensken satte av i trav längs vintervägen. Det knarrade under hjulen på rockarden. Riktig nysnöknarr. Några enstaka silverflingor dansade en långsam snirklig dans i luften.
-Ja, det tror jag nog, svarade han och log snett mot mig.
-Klart det gör!Sa han mer övertygad efter en stund.
Hans glasögon hade en tunn ishinna. Jag såg inte riktigt hans ögon. De hade kunnat vara fyllda med tårar. Mina var det. Som små sjöar i ögonvrårna. Nej, hav, rättade jag mig. Kalla salta hav.
-Vilken tur, svarade jag. Annars kan hon ju inte handla mat! Då skulle hon ju svälta ihjäl!
Pappa skrattade bakom den frostbitna mustachen. Det var ett sorgset skratt. Ett sådant som bara kommer från munnen, som inte når ända upp till ögonen.
-Du är klok och omtänksam du, Sonia!
Hästens mörkbruna, smidiga kropp ångade av ansträngningen. Det luktade hästsvett och vinterkväll. Den kalla luften piskade mig i ansiktet. Månen lyste så klar att skenet bröts i mina tårfyllda ögon och bländade mig.
Vi satt där bredvid varandra på den lilla sittbrädan. Jag kände pappas värme och lutade mig mot honom lite. Han luktade stall och den sirapsliknande melass som hästarna fick blandat i havren. Det luktade tryggt och varmt.
-Pappa lova att du aldrig dör!
Han höll in hästen något och lade över tömmarna till den ena handen. Den andra armen lade han om mig. Nu såg jag tårarna i hans ögon, bakom ishinnan.
-Alla dör, sa han mjukt. Ingen lever för alltid. Det är tidens gång!
Hans läderhandsk klädda fingrar kramade min axel.
-Det är bara så det är. Alla har sin tid här på jorden. När vi är klara här så dör vi.
Jag såg upp mor himlen igen. Stjärnorna simmade runt i mina ögon.
-Var tar himlen slut pappa?
-Den tar inte slut, den är oändlig.
-Men då är ju farmor väldigt långt borta!
Jag såg på min far igen.
-Ja, det är hon.
Vi var tysta igen. Det var tyst. Bara knarret från nysnön och hovtrampet mot vintervägen hördes. Hästen frustade så det ångade ur näsborrarna.
"Men det finns i alla fall en ICA-affär!" Tänkte jag.
Jag såg min farmor framför mig. Hon hade sin tjocka yllekappa med pälskrage och sin lilla hatt på sig. Den svarta handväskan dinglade från hennes arm. Hon log mot mig, tryckte dörren till himlens ICA-affär öppen och klev in.


Till pappa
Skrivet med ett tårhav av saknad i ögonen.

Sonia 2004-11-21

I Norrland finns lösningar på (nästan) allt!! ;-)



Just precis! Här tappar vi aldrig fattningen! Vi står aldrig modlösa och stirrar! Närå! För här har gemene man varsin skruvdragare och då löser sig de allra flesta situationer! Se bara så smidigt min kompis löste vispningen av grädden häromsistens!
Snabbt gick det också! Viss skvättfaktor får man räkna med.

Le och var glada

Vi har väl alla hört talats om alla de gånger det dyker upp jesus-bilder på alla upptänkliga ställen. En kvinna någonstans i världen som helt oanandes rostar bröd till frukost en morgon. När de rykande varma brödskivorna så poppar upp ur rosten, vad ser hon? Om inte Jesus ansikte inrostat i brödskivan! Ståhej och rabalder utbryter. Det blir fotografering av undret och nyhetsstoff i många av världens tidningar! Det måste vara ett under!!Ett omen!!Ett tecken!! På vad? Ja, det vete tusan...

Därför blev jag lite förvånad, och till och med rent av lite besviken att denna stora nyhet inte alls blev lika "het".
Såhär gick det till härförleden. Hemma vid vårt köksbord. I vår ynkepynkiga trea.

Min stora dotter, som tog sin student nu i vår, hade glad i hågen och uppfylld av ungdomens mod och blåa ögon, traskat in på Arbetsförmedlingen för att delge världen att hennes arbetskraft fanns outnyttjad. Och när skulle hon få slantar från kassan? Nedslagen i spillror ringer hon sin luttrade moder och talar om att hon inte kommer att få några pengar på tre månader....Hela sommaren!! Och hur skulle detta gå? Mamma -jag själv då- tröstar och lovar att allt ordnar sig. Men berättar för henne att från nu måste du hålla lite hårdare i din portmonnä.
Gott och väl. Efter ca en halvtimme kommer så dottern hem med en kasse från Konsum.
"Jag tänkte unna mig något gott!" Utbrister mitt stora under. "Så jag tänkte att jag köper en god frukt, det är ju inte så dyrt. Tänkte jag."
"Ok, det låter vettigt!"
"50 spänn, mamma! 50 jävla kronor för en vattenmelon!!"
"Ja...Jo... De är ju ganska stora och tunga och så..." Försöker jag
" Jag tänkte, kanske ett kilo. Tre vägde den!!!"
"Jo...Jo..."
"Jag ska trycka i mig den på en gång!"

Hon försvinner in i köket. Och detta är vad som sker härnäst!
Med vår vassaste brödkniv ska den jäkla melonen delas!

Jag blir faktiskt en aning orolig när hon ger sig i kast med att dela den enorma frukten med vår vassaste brödkniv. Och en teknik och ett ansiktsuttryck som Rambo skulle avundats! Cool men med våld i åtanke...
Men det är inte detta som är det fantastiska i historien! Här kommer mandeln i gröten!
När melonen låg delad och klar på vårt bord sökte sig ett leende ansikte mot oss. Som om en överjordisk kraft ville påminna oss om att vara tacksamma för denna melon, och våra andra meloner också kanske.


Don't worry... Be happy!
Ser ni honom?? Visst är det väl lite märkligt att detta inte kommit ut på världsnyheterna?
Jag ser rubrikerna:
"Årets gladaste nyhet! Smiley i vattenmelonen! Mamman: Jag kan inte sluta le...""

Rocka mig redlös

Hade tänkt bjuda på lite Haiku-dikter ikväll.. Men hittar ta mig rackarn ingen av dem. Men ni ska inte slippa undan!*Skrattar rått* Haiku är lite personliga favoriter. Jag måste tänka till. Inte bara finna vackra ord utan räkna in versfötter och rim på ett snyggt sammanhängande sätt. Och när det lossnar är det som en svallvåg av frid.
Japanskt är det..Som så mycket annat som ger ro i själen.
Ikväll är jag lite lat och klistrar in en liten sak jag skrev i ett slags lyckorus för något år sedan. När livet varit svårtrampat och skratten fnissat åt mig i sin frånvaro. Så en dag så ramlade en massa saker på plats och ut ur mitt inre kaos kom denna... Jag vet inte.. Jag gillar ordleken och rytmen..


Rocka mig redlös

i livets vagga.

Gunga mig mellan tårar och skratt.

Rocka mig ledlös

hängande , slängande.

Berusad ,full av livets gyllene skatt.


Kittla mig sorglös

med levandets fjädrar.

andedräktens vingar mot min hals.

Kittla mig medvetslös

blundande , undrande

"Har mitt liv nånsin funnits alls?".


Älska mig andlös

tills blodet kokar.

Tills luften vibrerar av det som är.

Älska mig ändlöst

Alltid , all tid

Melodin i min själ är tonen du bär.


© Sonia


Jag klagar väl aldrig?

Jag knackar på hos min kompis Huda som bor i huset mitt emot mig. Det tar inte lång stund innan hon leende öppnar!
"Kom in!Kom in! Barnen är här!"
"Jo jag förstod att det var här de var!" Skrattar jag. "Ni har den svalaste lägenheten idag! I min är det så varmt att man nästan kokar!"
Huda och hennes lilla familj kommer från ett litet land som ligger mitt mellan Iran och Irak. Hon lägger huvudet på sned. Hennes hår är täckt av en svart sjal, i övrigt är hon klädd i jeans och t-shirt. Hennes vackra mörka ögon glittrar.
"Nej! Inte fara för att kokas nu! Varmt är bra!"
"Jo, Huda? Kan barnen vara här hos dig ett tag medan jag handlar?"
"Javisst! Du behöver inte att fundera! De är här!"
"Bara ett par minuter..."
"Barnen är här! Du handla! Gå lugnt!"

Jag tycker om hennes sätt att tala. Långsamt och tydligt med arabisk brytning. Orden kommer lite som de vill, men jag förstår henne alltid. Jag hoppas hon förstår mig.
Inifrån Ahmeds rum hörs min son viska. Barnen, de är sex stycken från fyra olika länder, exploderar i en skrattsalva. Jag och Huda ler lite och tystnar för att lyssna till dem. Min sons röst igen. Först högre: " Lyssna här då! Hör!" Och så viskande: "Bajs!" Ordet slungas runt i rummet och de andra barnen kiknar och ordet upprepas på de fyra olika språken under förtjusta små utrop. Vi förstår ganska omgående att barnen har ett slags språklektion därinne. Huda gläntar på dörren och förmanar sina två pojkar på arabiska. De svarar henne artigt tillbaka och ser på sina kompisar och fnissar. Jag försöker halvhjärtat säga något vettigt till mina med, fast det blev mest: "Barnen, snälla ni, försök att lära varann fina ord istället!"
Det hjälpte säkert....
Huda drar igen dörren igen, lägger en hand på min axel och frågar: "Hur är det med dig, Sonia?"
"Nja... jag har så ont i mitt finger. Se! Alldeles här!" Jag pekar och ser ömkligt på henne." Förstår inte varför! Ser du att det är svullet med? Och lite blått?"
"Jag ser! AJ... Du måste ha klämt finger!"
"Jo... Kanske det." Jag böjer lite på mitt ömma finger.
Plötsligt ropar Hudas man inifrån vardagsrummet. En lång harang på arabiska och Huda ursäktar sig och skyndar in till honom. TV:n står på och det ser ut som en nyhetsutsändning av något slag. Jag förstår inte vad de säger men hör att uppläsarens röst är upprörd.
Huda kommer tillbaka ut till hallen där jag står och väger. Hon ser bekymrad ut.
"Oroligt hemma i Iran. Alla mina släktingar är i Teheran. Jag har ingen kontakt. Ingen kan ringa, inget internet.  Min man och jag kan följa nyheter på TV. Det är allt vi vet.Jag är mycket orolig." Hon lägger handen över sitt hjärta för att markera sin oro. Jag vet inte vad jag ska säga, medan jag vickar lite på mitt onda finger.
"Så jobbigt för er!" Får jag till sist fram. Jag hör hur patetiskt det låter. Och gömmer pekfingret bakom ryggen.

På affären möter jag flera bekanta. De flesta säger jag ett snabbt hej till men någon får också ett: "Ohh, så varmt det är!!Och värre ska det bli!" sådär i förbifarten.
"Sonia!!"
Jag vänder mig om och ser ut över kön i kassan. En annan god vän står alldeles bakom mig. Priya, också hon från Iran. Priya har bott i Sverige i flera år och talar mycket bra svenska, men har fortfarande kvar en charmig brytning.
"Hej! Hur har du det?" Frågar jag henne samtidigt som vi hälsar varann med en kram.
"Jo tack. Det är bra. Jag lever och är frisk! Själv då?"
"Det är helt ok med mig med!" Jag undviker klokt att denna gång nämna mitt finger... " Men det är ju varmt!! Man vet ju inte var man ska vara för att inte flyta bort!!!"
"Ja, det är varmt! Men varmt är bra!" Svarar även hon.
"Jamen det blir _för varmt!!" protesterar jag.
Priya ser på mig med ett leende spelande i mungipan.
"Ni svenskar är roliga! Alltid ska ni klaga på något! Det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren!!Bestäm er!" Hon klappar mig vänligt på axeln. "Och ibland, då ni vill tala om att något är fel, så går ni istället omkring och muttrar med varandra istället för att tala om det för den som det gäller!" Hon suckar dramatiskt. "Det behöver inte alltid vara fel på allting! Det är helt ok att vara lycklig och tycka något är bra! Och det är också helt ok att ibland ha en egen åsikt eller säga ifrån! Du är inte mindre svensk för det!"
"Nää...Men jag är ju inte den som gnäller väl!? Men visst har du kanske lite rätt i att det är ok att vara nöjd. Fast det är jäkligt varmt!!"
Priya skrattar, klappar lite på mig igen och säger: " Jag vet vad jag hör! Det är inte bara du! Nu ska jag gå till Risön och bada och sola och må gott! Hej på dig vi ses snart igen!"
Priya börjar gå i riktning mot centrum.
"Risön?" Ropar jag efter henne " Där är det ju bara en massa folk som trängs med varann! Och dyrt är det med!!"
Hon vänder sig om så hennes mörka långa hår fladdrar, Priya är inte fullt utövande muslim så hon använder inte huvudduk, Vänder sina handflator upp mot himlen, rycker på axlarna och himlar lite med ögonen. Sedan skrattar hon högt för sig själv.
Jag förstår inte... Vaddå? Det _är_ ju dyrt och trångt på Risön! Och att jag skulle klaga? Nähä...Jag måste prata mer med henne om detta, tänker jag och låser upp dörren till min Saab. Den gamla rishögen. Den ramlar nog ihop snart!!


Klockan är slagen

Jaha....Skulle jag då från nu vara slav i bloggträsket? Ser inte bättre ut! Och inte sämre heller för den delen! Till mitt försvar kan jag berätta att jag åtminstone lyckats hålla mig borta från Facebook-slaveriet än så länge!! ;-)
Nåväl...Som titel och refrängen säger så är klockan slagen. Både vad gäller mitt bloggande och för natten!
Ville bara testa och se om sajberspejs låter mina ord snurra i dess rymd och ta upp lite av densamma.
Vore ju förjäkla fräsigt det!

Lite snabb redovisning av min tanke med detta här:
Jag har en massa ord som ligger och trycker och vill ut! En massa historier, tankar och kåserier. Kanske en och annan dikt eller bekännelse. Med andra ord detta är från och med nu min skriv(k)låda!
*Klipper det blågula bandet till fanfar och bruset av tusen tankeapplåder*

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0