mammamos

Tänk om livet var som en enda lång High school musical!
För er som nu höjer på ögonbrynen och inte vet vad High school musical är för något, kan jag tala om att det är en av alla dessa miljoner sockersöta, smörmesig, tuttinuttiga ungdomsproduktioner från Disney... Ni vet, Den uuuursnygga (och smala och perfekta) men ack så töntiga tjejen möter den alldeles fantastiskt pojksöte basketgrabben och små stjärnor lyser och hjärtan strålar och såklat, visar det sig, är de inte enbart begåvade i skolan de är även otroligt duktiga på att sjunga och dansa..Men såklart finns det en snygg asrik tjej som vill ha killen och förstöra...Ja ni vet...
Gulligt...Snuttigt men ganska platt egentligen..Ändå kan jag inte låta bli att snegla lite då minsta dottern (6 år, så ni förstår själva vilken nivå det ligger på eftersom en 6 årig sitter storögt och tittar på filmen om och om igen och kan alla sånger utantill...På en 6 årings förskole-engelska) spolar tillbaka och kollar på avslutningslåten för tjugonde gången.
Varför fastnar jag? Jag har verkligen försökt förstå det här... Jag gillar ganska komplicerade filmer annars. Filmer med så kallade budskap. Det enda budskap som High school musical har, som jag ser det, är att om man bara är snygg och smart så kommer den snyggaste killen att pussa på en! Och så kanske att man ska våga och vinna...
Men varför står jag där och dreglar lite då jag stirrar in i Zac Efrons blå ögon...Och han ler tillbaka, och jag ler tillbaka...Jag menar pojken är säkert hälften så gammal som mig och säkert yngre än min äldsta dotter....Ändå suckar mitt hjärta och försöker le ett stort vackert Gabriella-leende mot honom.. Vad triggar!!!??? Jag bara undrar?? Är det något slags åldersnojja? Nä...Säg inget!!!
Men det är inte bara Troy (Zac Efron i filmen)...Det är som hela grejen. Tänk att vakna på morgonen, puffa till det fräscha jämnklippta håret en aning (inte en tillstymmelse till grått), dra en bomullsklänning över den spänstiga kroppen, lite läppglans på de fylliga läpparna, greppa skolväskan och göra hoppsa-steg ända till skolan! Väl i skolan stå lutad lite lätt mot ett skåp och spana in han den där ni vet..Troy...Och han kommer springande med öppna armar och sjunger mitt namn... (Haha..Som om det nånsin hänt!! Men nu är det här MIN fantasi!! Ok??) Och han går där, gnistrande vita tänder och azurblå ögon, med min hand i sin och släpper aldrig nånsin blicken från mig... Hmm..
Jag tror jag vet,... Det ÄR åldersnojja ändå! Eller rättare sagt avsaknad av tid. Ungdomen är underskattad. Det är först då man blir gammal nog att inse det som den blir just "ungdom"...Och då är man liksom för gammal..
Så är det väl en "Alla-hjärtans-dag släng" också! Denna årligen återkommande dunderkommersiella happening! Puss på er alla som jag borde ha skickat choklad och blommor och små glittriga kram-kort!

Jag undrar om jag skulle testa en High school look idag?

Jaja...Nu har jag kåserat tillräckligt om min egen dagsångest!(Åldern..Tiden går...Tick tack..Osv) Detta i ett försök att få igång bloggandet... Jag hoppas du ser det här nu Ellen!!?? Som du tjatat och tjatat...;-)