Spott över axeln och snurra tre gånger!!
Såg i min statistik att mitt förra inlägg var nummer 13!!! Mina tvångstankar nådde nya höjder! Jag var tvungen att hoppa på ett ben och sjunga franska nationalsången samtidigt som jag, med höger hand, tecknar små kors i taket!! *Hopp, hopp "Allons enfants de la..." vift vift*
Ni kan aldrig en komma i närheten av förståelse för hur jobbigt det är för mig att vara skrockfull!!
Men nu är detta i alla fall det fjortonde inlägget och jag kan sova lite lugnare inatt!!
Åh Herregud!! Är det den trettonde idag?? Lördag visserligen, men ändå! Jaha...Ja då får jag hoppa groda och kvacka som en anka också!!! Tur det inte var fredag!
Om att välja och välja bort...
Lördagkväll....
Sonen sover tryggt och tungt i sin säng. Lilla dottern sover hos pappa...Stora dottern sover knappast..Det är ju lördagkväll, och det var de kvällarna som sovtimmarna reducerades till minimum i tjugoårsåldern...Som jag minns det i alla fall!
Här är lamporna släckta. Jag sitter med mörkret i ryggen och det skarpa datorljuset i ögonen. Natten viskar mig trött samtidigt som mitt ego vill synas vaken en liten stund till. Jag väljer att sitta här och tömma hjärnan på tankar en aning.
Att välja...
En klok man sa till mig en gång: Sonia, att välja är att välja bort något annat. Om du står vid ett vägskäl i livet och väljer att gå till höger, har du valt bort de andra riktningarna. Men, det viktigaste, du väljer att gå framåt... Du har valt bort att stå still i det gamla eller , Gud förbjude, att backa och gå tillbaka.
Orden har fastnat i mig... Jag tänker ofta på dem. Jag försöker att leva därefter. Röra mig framåt, inte se bakåt. Välja den väg som tilltalar mig. Blir det fel har jag i alla fall valt att röra på mig och kan välja ny väg.
Hur vet man att man valt rätt? Det vet man inte... Det är en del av livets skola. Men du kan alltid välja ny väg.
Tungt, djupt och aningen luddigt, men vansinnigt nyttigt att veta om. Jag ger er den här tanken ikväll!
Ikväll valde jag att vara vaken en stund till och jag valde bort att ligga ensam med bara mina tankar som sällskap.
Om vi ska fortsätta att vara aningen lördagstungsinta så vill jag nämna den bok jag just läser. En otroligt djup och solid tegelsten av Jostein Gaardner. "Maya" heter den och handlar om de stora frågorna i livet. Vår existens och vår icke existens. Varför är vi här, och varför är vi här så kort tid?
En ganska intressant fråga som ställs är den om först och sist. Om något händer för första gången, så kan det aldrig hända igen. Lite så... För då är första gången förbrukad liksom. Andra gången man gör det så är det redan gjort. Han förklarar det med en liknelse om den första människan på månen. Armstrong kliver ner på månens torra, dammiga yta och lämnar ett fotsteg efter sig. Följd av den andra killen (som jag nu glömt namnet på). Men då han kliver ner från stegen så finns redan Armstrongs fotspår där och han blev inte först. Han blev inte nyheten! Och ni ser jag har till och med glömt hans namn fast jag läste det i boken bara häromdagen... Den första gången var förbrukad och blev alltså den sista gången därmed... Den sista , första gången... Följdfråga då: Kan det alltså "ta slut" på första gången? Inte helt enligt författaren. Evolutionen är ju fortfarande i full gång!
Jaja...Lite så tuffar boken på och skulle kunna vara ett fantastiskt sömnpiller egentligen, men lägg till lite talande geckoödlor och dvärgar som reser i tiden och tänk på att den här killen också skrev boken "Sophies värld" så blir den genast mycket mer intressant!
Min äldsta dotter var förresten vansinnigt förtjust i filmen "Sophies värld" och jag minns den som en fantastisk film jag med!
Nu mina vänner... Ska jag nog välja att hoppa i bingen i alla fall. Att välja är att välja bort ni vet... Jag väljer bort nätet för inatt...;-)
Sonen sover tryggt och tungt i sin säng. Lilla dottern sover hos pappa...Stora dottern sover knappast..Det är ju lördagkväll, och det var de kvällarna som sovtimmarna reducerades till minimum i tjugoårsåldern...Som jag minns det i alla fall!
Här är lamporna släckta. Jag sitter med mörkret i ryggen och det skarpa datorljuset i ögonen. Natten viskar mig trött samtidigt som mitt ego vill synas vaken en liten stund till. Jag väljer att sitta här och tömma hjärnan på tankar en aning.
Att välja...
En klok man sa till mig en gång: Sonia, att välja är att välja bort något annat. Om du står vid ett vägskäl i livet och väljer att gå till höger, har du valt bort de andra riktningarna. Men, det viktigaste, du väljer att gå framåt... Du har valt bort att stå still i det gamla eller , Gud förbjude, att backa och gå tillbaka.
Orden har fastnat i mig... Jag tänker ofta på dem. Jag försöker att leva därefter. Röra mig framåt, inte se bakåt. Välja den väg som tilltalar mig. Blir det fel har jag i alla fall valt att röra på mig och kan välja ny väg.
Hur vet man att man valt rätt? Det vet man inte... Det är en del av livets skola. Men du kan alltid välja ny väg.
Tungt, djupt och aningen luddigt, men vansinnigt nyttigt att veta om. Jag ger er den här tanken ikväll!
Ikväll valde jag att vara vaken en stund till och jag valde bort att ligga ensam med bara mina tankar som sällskap.
Om vi ska fortsätta att vara aningen lördagstungsinta så vill jag nämna den bok jag just läser. En otroligt djup och solid tegelsten av Jostein Gaardner. "Maya" heter den och handlar om de stora frågorna i livet. Vår existens och vår icke existens. Varför är vi här, och varför är vi här så kort tid?
En ganska intressant fråga som ställs är den om först och sist. Om något händer för första gången, så kan det aldrig hända igen. Lite så... För då är första gången förbrukad liksom. Andra gången man gör det så är det redan gjort. Han förklarar det med en liknelse om den första människan på månen. Armstrong kliver ner på månens torra, dammiga yta och lämnar ett fotsteg efter sig. Följd av den andra killen (som jag nu glömt namnet på). Men då han kliver ner från stegen så finns redan Armstrongs fotspår där och han blev inte först. Han blev inte nyheten! Och ni ser jag har till och med glömt hans namn fast jag läste det i boken bara häromdagen... Den första gången var förbrukad och blev alltså den sista gången därmed... Den sista , första gången... Följdfråga då: Kan det alltså "ta slut" på första gången? Inte helt enligt författaren. Evolutionen är ju fortfarande i full gång!
Jaja...Lite så tuffar boken på och skulle kunna vara ett fantastiskt sömnpiller egentligen, men lägg till lite talande geckoödlor och dvärgar som reser i tiden och tänk på att den här killen också skrev boken "Sophies värld" så blir den genast mycket mer intressant!
Min äldsta dotter var förresten vansinnigt förtjust i filmen "Sophies värld" och jag minns den som en fantastisk film jag med!
Nu mina vänner... Ska jag nog välja att hoppa i bingen i alla fall. Att välja är att välja bort ni vet... Jag väljer bort nätet för inatt...;-)
Livet som en "High school musical"!
Tänk om livet var som en enda lång High school musical!
För er som nu höjer på ögonbrynen och inte vet vad High school musical är för något, kan jag tala om att det är en av alla dessa miljoner sockersöta, smörmesig, tuttinuttiga ungdomsproduktioner från Disney... Ni vet, Den uuuursnygga (och smala och perfekta) men ack så töntiga tjejen möter den alldeles fantastiskt pojksöte basketgrabben och små stjärnor lyser och hjärtan strålar och såklat, visar det sig, är de inte enbart begåvade i skolan de är även otroligt duktiga på att sjunga och dansa..Men såklart finns det en snygg asrik tjej som vill ha killen och förstöra...Ja ni vet...
Gulligt...Snuttigt men ganska platt egentligen..Ändå kan jag inte låta bli att snegla lite då minsta dottern (6 år, så ni förstår själva vilken nivå det ligger på eftersom en 6 årig sitter storögt och tittar på filmen om och om igen och kan alla sånger utantill...På en 6 årings förskole-engelska) spolar tillbaka och kollar på avslutningslåten för tjugonde gången.
Varför fastnar jag? Jag har verkligen försökt förstå det här... Jag gillar ganska komplicerade filmer annars. Filmer med så kallade budskap. Det enda budskap som High school musical har, som jag ser det, är att om man bara är snygg och smart så kommer den snyggaste killen att pussa på en! Och så kanske att man ska våga och vinna...
Men varför står jag där och dreglar lite då jag stirrar in i Zac Efrons blå ögon...Och han ler tillbaka, och jag ler tillbaka...Jag menar pojken är säkert hälften så gammal som mig och säkert yngre än min äldsta dotter....Ändå suckar mitt hjärta och försöker le ett stort vackert Gabriella-leende mot honom.. Vad triggar!!!??? Jag bara undrar?? Är det något slags åldersnojja? Nä...Säg inget!!!
Men det är inte bara Troy (Zac Efron i filmen)...Det är som hela grejen. Tänk att vakna på morgonen, puffa till det fräscha jämnklippta håret en aning (inte en tillstymmelse till grått), dra en bomullsklänning över den spänstiga kroppen, lite läppglans på de fylliga läpparna, greppa skolväskan och göra hoppsa-steg ända till skolan! Väl i skolan stå lutad lite lätt mot ett skåp och spana in han den där ni vet..Troy...Och han kommer springande med öppna armar och sjunger mitt namn... (Haha..Som om det nånsin hänt!! Men nu är det här MIN fantasi!! Ok??) Och han går där, gnistrande vita tänder och azurblå ögon, med min hand i sin och släpper aldrig nånsin blicken från mig... Hmm..
Jag tror jag vet,... Det ÄR åldersnojja ändå! Eller rättare sagt avsaknad av tid. Ungdomen är underskattad. Det är först då man blir gammal nog att inse det som den blir just "ungdom"...Och då är man liksom för gammal..
Så är det väl en "Alla-hjärtans-dag släng" också! Denna årligen återkommande dunderkommersiella happening! Puss på er alla som jag borde ha skickat choklad och blommor och små glittriga kram-kort!
Jag undrar om jag skulle testa en High school look idag?
Jaja...Nu har jag kåserat tillräckligt om min egen dagsångest!(Åldern..Tiden går...Tick tack..Osv) Detta i ett försök att få igång bloggandet... Jag hoppas du ser det här nu Ellen!!?? Som du tjatat och tjatat...;-)
För er som nu höjer på ögonbrynen och inte vet vad High school musical är för något, kan jag tala om att det är en av alla dessa miljoner sockersöta, smörmesig, tuttinuttiga ungdomsproduktioner från Disney... Ni vet, Den uuuursnygga (och smala och perfekta) men ack så töntiga tjejen möter den alldeles fantastiskt pojksöte basketgrabben och små stjärnor lyser och hjärtan strålar och såklat, visar det sig, är de inte enbart begåvade i skolan de är även otroligt duktiga på att sjunga och dansa..Men såklart finns det en snygg asrik tjej som vill ha killen och förstöra...Ja ni vet...
Gulligt...Snuttigt men ganska platt egentligen..Ändå kan jag inte låta bli att snegla lite då minsta dottern (6 år, så ni förstår själva vilken nivå det ligger på eftersom en 6 årig sitter storögt och tittar på filmen om och om igen och kan alla sånger utantill...På en 6 årings förskole-engelska) spolar tillbaka och kollar på avslutningslåten för tjugonde gången.
Varför fastnar jag? Jag har verkligen försökt förstå det här... Jag gillar ganska komplicerade filmer annars. Filmer med så kallade budskap. Det enda budskap som High school musical har, som jag ser det, är att om man bara är snygg och smart så kommer den snyggaste killen att pussa på en! Och så kanske att man ska våga och vinna...
Men varför står jag där och dreglar lite då jag stirrar in i Zac Efrons blå ögon...Och han ler tillbaka, och jag ler tillbaka...Jag menar pojken är säkert hälften så gammal som mig och säkert yngre än min äldsta dotter....Ändå suckar mitt hjärta och försöker le ett stort vackert Gabriella-leende mot honom.. Vad triggar!!!??? Jag bara undrar?? Är det något slags åldersnojja? Nä...Säg inget!!!
Men det är inte bara Troy (Zac Efron i filmen)...Det är som hela grejen. Tänk att vakna på morgonen, puffa till det fräscha jämnklippta håret en aning (inte en tillstymmelse till grått), dra en bomullsklänning över den spänstiga kroppen, lite läppglans på de fylliga läpparna, greppa skolväskan och göra hoppsa-steg ända till skolan! Väl i skolan stå lutad lite lätt mot ett skåp och spana in han den där ni vet..Troy...Och han kommer springande med öppna armar och sjunger mitt namn... (Haha..Som om det nånsin hänt!! Men nu är det här MIN fantasi!! Ok??) Och han går där, gnistrande vita tänder och azurblå ögon, med min hand i sin och släpper aldrig nånsin blicken från mig... Hmm..
Jag tror jag vet,... Det ÄR åldersnojja ändå! Eller rättare sagt avsaknad av tid. Ungdomen är underskattad. Det är först då man blir gammal nog att inse det som den blir just "ungdom"...Och då är man liksom för gammal..
Så är det väl en "Alla-hjärtans-dag släng" också! Denna årligen återkommande dunderkommersiella happening! Puss på er alla som jag borde ha skickat choklad och blommor och små glittriga kram-kort!
Jag undrar om jag skulle testa en High school look idag?
Jaja...Nu har jag kåserat tillräckligt om min egen dagsångest!(Åldern..Tiden går...Tick tack..Osv) Detta i ett försök att få igång bloggandet... Jag hoppas du ser det här nu Ellen!!?? Som du tjatat och tjatat...;-)
