mammamos

Barnen är hos farmor...Jag är själv...Ensam...Allena. Har tid att spendera. Men hur gör man då?? Jag har glömt. Så jag sitter mest här och bligar på en och annan blogg. Så tänkte jag att jag kanske borde visa ett litet livstecken här. Komma igång igen liksom. har ju varit lite si o så med uppdatering.
Så jag mjukstartar med att klistra in ytterligare en dikt, text, känsla, vad man nu vill tolka den som. Skrev den för ett par år sedan då jag gick en kurs i just kreativt skrivande på folkhögskola i Småland. Mycket givande kurs.  När jag skrev den här så hade vi i uppgift att bara beskriva känslan vi hade inom oss just i det ögonblicket. Jag har fått den analyserad i efterhand. Den är mörk och speglar kanske just den tidens tyngd i mitt sinne. Men det var just runt den tiden jag skrev som mest och bäst...
Here goes

Ingen kassasuccé

Jag står bakom kulisserna.
Håller ridån öppen.
Ser silhuetterna,
av papier maché,
vika sig prasslande.
Knycklar och agerar.
Grinande stela pappersläppar,
spottar fram lösa repliker.

Jag håller ridån öppen.
Blottar scenen.
Visar nakna brottstycken.
Akt efter akt.
Efter akt.
Sufflösen sover.
Replikerna hänger från
spindelnäten i taket.

Jag håller ridån öppen.
Handflatan brinner.
Miman har tystnat,
sedan länge.
Uteblivna skrattsalvor
slår mot väggarna.
Tvingar publiken,
att gå hem.

Jag håller ridån öppen.
För kungligheten i sviten.
Ena ögat stängt,
handen öppen och sval.
Salongens tomma stolar,
viftar med biljettrevorna.

Jag håller ridån öppen,
tills monologen
är över...