mammamos

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja eller i vilket hörn jag ska sluta…

Livet.. Det stora glitterskimrande romantikfyllda avgrundssvarta svekfulla… Var det djupt nog? Var det tillräckligt grunt för att förklara en känsla?

Sommaren har varit ett svart hål. Ett kvidande långt fosterställningsliggande.. Men smärta avtar, det gör den, och ersätts ofta.. Frågor kvartstår. Dessa kantiga vassa pilspetsar som skjuts in i mitt sinne. Varför? Hur? Var det något jag sa? Gjorde? Inte gjorde? Var det något jag inte var? Varför igen…

Hösten…Hösten, sommarens avsked känns som ett välkomnande för mig. Vad än den för med sig. Inget kan sänka mig lägre än junis fågelkvitter gjorde. Jag har kommit långt nu, jag känner det. Jag skulle tänka två gånger, kanske till och med fem ifall kontakter skulle upptas. Jag skulle nog svara, det skulle jag. Lyssna också. .Och jag skulle nog gråta.. Frågan är om modet finns att ringa. Stoltheten. Modet att höra att livet tagit ett steg framåt på den här sidan linjen.. Ge sin stolthet ett brännmärke av mitt tvekande. Nekande.. Vet inte.

Mitt i livet. Precis här, står jag. Själv, ensam men ändå inte. Jag ser en horisont och jag ser en flotte. Som liknar den jag själv står på. Men det är några vågor kvar. Jag ror försiktigt, men hoppfullt.

There’s a hole in my soul…Men inte så mycket att det inte kommer att läka. Och som jag sa till någon. Jag ÄR en guldgruva, för den som hittar min åder.. Skrapa lite på mig. Men snälla, ta det lugnt..

Kludd från en av de dagar jag satt, med isklump i magen och rimfrost i mina blodådror. En av de sommarhetaste dagarna i juni:

Stickande hagelkorn i ögonen
Ord som rispar mina
Hörselgångar
Tankar som va cklar
Vad blev det av mig?
Pappa, var blev det av

Mig?

Ett inget, något inget
Jag letar efter ord i mina meningar
Med meningar i
Varför är jag så förvirrad?
Så förvärrad?

Förvanskad

Jag söker i nuet efter då
Vill få
Vill gå
Med dig

Var då? Hur?