mammamos

Jag knackar på hos min kompis Huda som bor i huset mitt emot mig. Det tar inte lång stund innan hon leende öppnar!
"Kom in!Kom in! Barnen är här!"
"Jo jag förstod att det var här de var!" Skrattar jag. "Ni har den svalaste lägenheten idag! I min är det så varmt att man nästan kokar!"
Huda och hennes lilla familj kommer från ett litet land som ligger mitt mellan Iran och Irak. Hon lägger huvudet på sned. Hennes hår är täckt av en svart sjal, i övrigt är hon klädd i jeans och t-shirt. Hennes vackra mörka ögon glittrar.
"Nej! Inte fara för att kokas nu! Varmt är bra!"
"Jo, Huda? Kan barnen vara här hos dig ett tag medan jag handlar?"
"Javisst! Du behöver inte att fundera! De är här!"
"Bara ett par minuter..."
"Barnen är här! Du handla! Gå lugnt!"

Jag tycker om hennes sätt att tala. Långsamt och tydligt med arabisk brytning. Orden kommer lite som de vill, men jag förstår henne alltid. Jag hoppas hon förstår mig.
Inifrån Ahmeds rum hörs min son viska. Barnen, de är sex stycken från fyra olika länder, exploderar i en skrattsalva. Jag och Huda ler lite och tystnar för att lyssna till dem. Min sons röst igen. Först högre: " Lyssna här då! Hör!" Och så viskande: "Bajs!" Ordet slungas runt i rummet och de andra barnen kiknar och ordet upprepas på de fyra olika språken under förtjusta små utrop. Vi förstår ganska omgående att barnen har ett slags språklektion därinne. Huda gläntar på dörren och förmanar sina två pojkar på arabiska. De svarar henne artigt tillbaka och ser på sina kompisar och fnissar. Jag försöker halvhjärtat säga något vettigt till mina med, fast det blev mest: "Barnen, snälla ni, försök att lära varann fina ord istället!"
Det hjälpte säkert....
Huda drar igen dörren igen, lägger en hand på min axel och frågar: "Hur är det med dig, Sonia?"
"Nja... jag har så ont i mitt finger. Se! Alldeles här!" Jag pekar och ser ömkligt på henne." Förstår inte varför! Ser du att det är svullet med? Och lite blått?"
"Jag ser! AJ... Du måste ha klämt finger!"
"Jo... Kanske det." Jag böjer lite på mitt ömma finger.
Plötsligt ropar Hudas man inifrån vardagsrummet. En lång harang på arabiska och Huda ursäktar sig och skyndar in till honom. TV:n står på och det ser ut som en nyhetsutsändning av något slag. Jag förstår inte vad de säger men hör att uppläsarens röst är upprörd.
Huda kommer tillbaka ut till hallen där jag står och väger. Hon ser bekymrad ut.
"Oroligt hemma i Iran. Alla mina släktingar är i Teheran. Jag har ingen kontakt. Ingen kan ringa, inget internet.  Min man och jag kan följa nyheter på TV. Det är allt vi vet.Jag är mycket orolig." Hon lägger handen över sitt hjärta för att markera sin oro. Jag vet inte vad jag ska säga, medan jag vickar lite på mitt onda finger.
"Så jobbigt för er!" Får jag till sist fram. Jag hör hur patetiskt det låter. Och gömmer pekfingret bakom ryggen.

På affären möter jag flera bekanta. De flesta säger jag ett snabbt hej till men någon får också ett: "Ohh, så varmt det är!!Och värre ska det bli!" sådär i förbifarten.
"Sonia!!"
Jag vänder mig om och ser ut över kön i kassan. En annan god vän står alldeles bakom mig. Priya, också hon från Iran. Priya har bott i Sverige i flera år och talar mycket bra svenska, men har fortfarande kvar en charmig brytning.
"Hej! Hur har du det?" Frågar jag henne samtidigt som vi hälsar varann med en kram.
"Jo tack. Det är bra. Jag lever och är frisk! Själv då?"
"Det är helt ok med mig med!" Jag undviker klokt att denna gång nämna mitt finger... " Men det är ju SÅ varmt!! Man vet ju inte var man ska vara för att inte flyta bort!!!"
"Ja, det är varmt! Men varmt är bra!" Svarar även hon.
"Jamen det blir _för varmt!!" protesterar jag.
Priya ser på mig med ett leende spelande i mungipan.
"Ni svenskar är roliga! Alltid ska ni klaga på något! Det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren!!Bestäm er!" Hon klappar mig vänligt på axeln. "Och ibland, då ni vill tala om att något är fel, så går ni istället omkring och muttrar med varandra istället för att tala om det för den som det gäller!" Hon suckar dramatiskt. "Det behöver inte alltid vara fel på allting! Det är helt ok att vara lycklig och tycka något är bra! Och det är också helt ok att ibland ha en egen åsikt eller säga ifrån! Du är inte mindre svensk för det!"
"Nää...Men jag är ju inte den som gnäller väl!? Men visst har du kanske lite rätt i att det är ok att vara nöjd. Fast det är jäkligt varmt!!"
Priya skrattar, klappar lite på mig igen och säger: " Jag vet vad jag hör! Det är inte bara du! Nu ska jag gå till Risön och bada och sola och må gott! Hej på dig vi ses snart igen!"
Priya börjar gå i riktning mot centrum.
"Risön?" Ropar jag efter henne " Där är det ju bara en massa folk som trängs med varann! Och dyrt är det med!!"
Hon vänder sig om så hennes mörka långa hår fladdrar, Priya är inte fullt utövande muslim så hon använder inte huvudduk, Vänder sina handflator upp mot himlen, rycker på axlarna och himlar lite med ögonen. Sedan skrattar hon högt för sig själv.
Jag förstår inte... Vaddå? Det _är_ ju dyrt och trångt på Risön! Och att jag skulle klaga? Nähä...Jag måste prata mer med henne om detta, tänker jag och låser upp dörren till min Saab. Den gamla rishögen. Den ramlar nog ihop snart!!